Panaxia härvan kommer att växa, PWC – Foyen kommer dras med i Panaxias svarta hål.

Detta är mycket intressant, eller vad säger NI på Lindahls byrå som håller i konkursen på Panaxia.

Det ironiska är Foyen i detta läge, ena dagen vänner och den andra ovänner.

Är det dags att räkna med miljardansvar för revisionsbyråer?

Debattör
Jonas Nilsson är advokat på Foyen advokatfirma AB i Göteborg

Maria Nordholm Lindström är advokat på Foyen advokatfirma AB i Göteborg

Förlikningen i Prosolviamålet stänger dörren för ett klargörande besked i Högsta domstolen. Tills vidare kan hovrättsdomen sägas ha öppnat upp för ett vidare skadeståndsansvar för revisorer och andra konsultgrupper. Det skriver advokaterna Jonas Nilsson och Maria Nordholm Lindström.

Enligt den nyligen meddelade hovrättsdomen i det så kallade Prosolviamålet skulle revisionsbyrån Öhrlings PricewaterhouseCoopers ha tvingats betala det största skadeståndet som hittills dömts ut i Sverige, drygt två miljarder kronor inklusive ränta till Prosolvias konkursbo.

Det är ett flertal som har känt ett behov av att kommentera hovrättens dom och känt stor oro för de konsekvenser som domen kan föra med sig. Det finns all anledning till det i och med att hovrätten kan sägas ha öppnat upp för ett vidare skadeståndsansvar för revisorer och andra konsultgrupper.

Parterna har nu träffat en förlikning som innebär att revisionsbyrån omgående ska betala 742,5 miljoner kronor till konkursboet. Uppgörelsen har givetvis positiva effekter, men innebär också att någon ytterligare prövning av målet inte kommer att ske. Den oro som uttryckts efter domen är nu kanske än mer befogad eftersom dörren till Högsta domstolen för ett klargörande besked, i och med förlikningen definitivt har stängts. Det är ofrånkomligt att man i framtida tvister kommer att snegla på hovrättens dom och de resonemang som förs i den.

Hovrättens dom är omfattande och innehåller ett flertal komplexa resonemang vilka bygger på svårtillämpade juridiska principer och avväganden.

Förlikningen träffades innan revisionsbyrån i överklagandet närmare redogjort för de frågor som man ville att Högsta domstolen skulle titta närmare på. Hade då Prosolviamålet tagits upp av Högsta domstolen? Troligen inte, med tanke på hur svårt det är att få upp ett mål till prövning i Högsta domstolen. Men det hade faktiskt funnits flera skäl för Högsta domstolen att pröva målet. Vi har vid vår analys av hovrättsdomen kommit fram till att det åtmin­stone fanns två särskilt intressanta frågeställningar för Högsta domstolen att behandla utifrån de fakta och den bevisning som åberopats av parterna i målet. Dels frågan om det finns ett tillräckligt starkt juridiskt samband mellan revisionsarbetet och den ekonomiska skada som gjorts gällande från konkursboets sida, dels om det är rimligt och skäligt att belasta revisionsbyrån med den fulla skadekonsekvensen av Prosolvias konkurs.

Från att ha varit ett litet konsultbolag blev Prosolvia efter en aggressiv expansion, under en kort period en av de starkast lysande stjärnorna på affärsvärldens himmel. Knappt ett år efter börsintroduktionen 1997 såldes aktien för 388 kronor och börsvärdet beräknades till 4,7 miljarder kronor.  Några månader senare kunde aktien köpas för 20 öre och den 28 december 1998 ingav Prosolvia en egen konkursansökan. 8 000 aktieägare förlorade sina pengar och i konkursens kölvatten har följt ett antal rättsprocesser. I brottmålet friades år 2005 samtliga åtalade, däribland grundarna som också var Prosolvias bolagsfunktionärer.

Både tingsrätten och hovrätten har i det nu avgjorda tvistemålet relativt enkelt kommit fram till att revisionsbyrån varit oaktsam i sitt arbete. Men till skillnad från tingsrätten bedömde hovrätten att det fanns ett skadeståndsgrundande orsakssamband mellan revisionsbyråns arbete och den uppkomna skadan.  Häri ligger alltså den stora skillnaden i domstolarnas utfall.

Hovrättens dom kan förenklat sammanfattas så att revisionsbyråns oaktsamhet lett till kritik och negativ publicitet i sådan omfattning att marknaden, inklusive kunder och samarbetspartners tappade förtroendet för koncernen, vilket i sin tur ledde fram till betalningsoförmåga, konkurs och såsmåningom ekonomisk skada.  Skadeförloppet har som det beskrivits, alltså varit utdraget och har karaktären av fallande dominobrickor, där det ena skeendet är en förutsättning för nästa.

Hovrätten har för att komma fram till att det finns ett skadeståndsgrundande orsakssamband använt sig av endast ett hypotetiskt händelseförlopp. Ett tänkt scenario där revisionsbyrån inte agerat vårdslöst och konkursen inte inträffat och jämfört det med vad konkursboet hävdat är det faktiska händelseförloppet. I prövningen av såväl det hypotetiska händelseförloppet som det påstådda faktiska förloppet har hovrätten tvingats till ett flertal antaganden, som i sin tur lett till nya antaganden. Vi känner oss inte helt övertygande av hovrättens olika parallella kedjeresonemang och tycker oss inte se att hovrätten egentligen har prövat andra alternativa händelseförlopp eller orsaker i de komplexa skeenden som ledde till Prosolvias uppgång och fall.

Vi anser att hovrätten i större utsträckning i sin prövning av olika orsaker till den ekonomiska skadan skulle vägt in att Prosolvia vid tidpunkten för konkursen var ett nyligen börsnoterat bolag med svag ekonomi och finansieringsproblem, och att dessa problem fanns redan före medias kritiska granskning.

Hovrätten borde enligt vår uppfattning också lagt större vikt vid att en möjlig orsak till händelseutvecklingen var oklarheterna kring statusen och utvecklingen av Prosolvias programvaror och produktutbud, inte minst med beaktande av att ett flertal nya storsatsande så kallade it-bolag som bildades i slutet av 1990-talet och i början av 2000-talet erfarenhetsmässigt gick omkull.

Vi anser också att hovrätten i det hypotetiska förloppet tycks haft en överdriven tro på att korrekta påpekanden från revisonsbyråns sida skulle ha lett fram till att bolagets ledning, medierna och marknaden skulle agerat och reagerat helt annorlunda.

En revisor har i och för sig enligt lag ett ansvar i förhållande till det bolag som revideras, men revisorns funktion som kontrollorgan får nog främst ändå sägas säkersälla utomstående intressen såsom finansiärers, borgenärers och ägares. Den ekonomiska skada som presenteras i Prosolviaärendet kan på goda grunder sägas vara atypisk och bero på särskilda omständigheter. Viktiga faktorer för den inträffade skadan är bolagets egna handlande genom dess grundare och tongivande bolagsfunktionärer.

Det är bolaget som önskade den felaktiga och aggressiva intäktsredovisningen som tillämpades samtidigt som bolaget, genom sina funktionärer, har varit införstådda med osäkerheten i Prosolvias produktutbud. Till detta kommer att det är bolaget, och inte revisionsbyrån, som kunnat överblicka Prosolvias kunders vilja och förmåga att betala utställda fakturor, vilket haft stor betydelse för händelseutvecklingen. Dessa speciella omständigheter gör att det går att argumentera för att den hävdade skadan ligger utanför det område som ska skyddas genom ett gigantiskt skadestånd.

Den juridiska kartan för hur man ska se på skadeståndsansvar och omfattningen av det har alltså delvis ritats om av hovrätten. Om parterna varit mer stridbara och inte gjort upp skulle Högsta domstolen haft en möjlighet att klargöra dels hur långt ett skadeståndsgrundande orsaksamband sträcker sig i kommersiella sammanhang när det gäller ett längre och komplext händelseförlopp där det finns ett flertal alternativa händelseförlopp och orsaker att beakta, dels var gränserna går för skyddsvärda intressen genom skadeståndsersättning. Men vi får alltså fortsätta vänta på svar om hovrättens förändring av kartan är gjord med blyerts eller bläck. Ett svar som känns angeläget.

 

Dela på
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks

Kommentera

Jag förbehåller mig rätten att ta bort inlägg med kränkande, sexistiskt eller rasistiskt innehåll. /H.